Ja den kom ju efter julhelgen innan det nya året, det var då den valde att komma. Sorgen gör att jag är helt färdig både i kroppen och i huvudet, så trött och så matt. Begravningen där vi fick ta ett sista farväl, en borglig sådan var så personlig och vacker.
Så kom måndagen efter begravningen då jag skulle göra återbesök hos läkaren för att titta på min lever, på en kärlknuta som jag har trott att det varit eller det var vad man trodde att det var.
Jag gjorde ett ultraljud efter att jag både lämnat flera rör blod men också andra prover och de proverna var som de skull. Jag har trott att jag har haft gallstensanfall eller något åt det hållet. Men vid första ultraljudet så hittade man inga stenar utan man såg något på levern vad man då trodde var en kärlknuta. Men när jag kommer in i måndags då känns det som att man inte alls vet vad det är. Och jag får så stark ångest och börja gråta och skaka, jag tror detta är min första ångestattack i mitt liv. Jag ville krypa ur mitt skinn och därifrån långt bort från sjukhuset. Jag trodde att nu får jag min dödsdom. Hade jag vetat att det skulle gå till på detta sätt hade jag ju haft med mig någon för jag kunde inte tänka "nyktert" i det tillståndet jag befann mig i. Efter att de hade sprutat in kontrastvätska och läkaren hade kontroll kollat på bilderna så var han nöjd och han tror att min lever saknar fett på en liten yta ca 1 cm och därför skiljer sig i färg. Jag trodde jag hade fått gallstens attacker och fick uppleva ångestanfall tillslut.
Jag tror att jag fick dess anfall på grund av stress med tanken på hur det var under den tiden jag hade mina "anfall", jag har inte haft några av dessa besvär på flera månader. Nu fortsätter jag sörja för att jag har minst en vän och kollega, men jag lägger den där ångesten och den där fruktansvärda oron bakom mig. Livet måste fortsätta när det faktiskt gör det.
Ta hand om er och värdesätt det som faktiskt är värt något!
Puss och Kram
Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar